Salighetsväsen

Salighetsväsen (dk. salighedsvæsen) betecknar i Martinus litteratur ett levande väsen som är hemmahörande i salighetsriket eller minnesriket, dvs. det sjätte och sista av sex tillvaroplan som tillsammans utgör det Martinus kallar ett spiralkretslopp eller en utvecklingsspiral. Ett salighetsväsen uppbärs av salighetsenergi eller minnesenergi som dominerande kosmisk grundenergi och Martinus använder även beteckningen ”minnesväsen” för detta stadium i utvecklingen. Efter att individen har kulminerat i sin upplevelse av att vara ett med Gudomen i den gudomliga världen, som är tillvarons högsta framträdande, följer ett avslutande vilostadium med en mättnad på yttre upplevelser och ett begär efter att dra sig inåt i minnenas värld. Salighetsväsendet har inte något dagsmedvetande som manifesteras utåt, utan dess yttre framträdande markeras enbart genom automatfunktioner. Ett salighetsväsen eller minnesväsen får enligt Martinus analyser tillgång till minnen eller guldkopior av ett oräkneligt antal tidigare livs områden i hela det spiralkretslopp som har genomgåtts. Då salighetsväsendet enbart lever i en inre värld, betecknar Martinus dess upplevelse även som en vila i ”djup ensamhet” där det koncentrerar sig på sin forntid. I detta stadium upplevs minnena enbart som lyckliga och angenäma minnen, och med hjälp av minnesenergin eller extasenergin kan salighetsväsendet därmed göra vidsträckta inre vandringar i sina tidigare upplevelser.

I detta rike sker även så småningom en vändning i individens medvetanderiktning, där mättnaden på ljuset i de höga andliga världarna medför en ny längtan efter att manifestera sig i den fysiska världen och ett begär efter att inträda i ett nytt spiralkretslopp. Tack vare denna längtan kommer salighetsväsendet att så småningom börja en ny vandring i ett nytt spiralkretslopp. I salighetsrikets fysiska del förbereds inträdet i den fysiska världen genom att salighetsväsendets strålformiga kropp förtätas till fast mineralisk form, vilket utgör den senare hälften av salighetsriket och manifesteras i den fysiska världen i form av mineralmateria.

Salighetsväsendet lever i djup ensamhet eller i vila, vad angår upplevelsen av medväsendena i den ”yttre” världen, eftersom detta väsen endast kan förnimma i sin inre värld. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 396, styckerubrik)

”Salighetsväsendet” skiljer sig alltså från den jordiska människan därigenom att tanken på de himmelska världarna inte kan ge det någon särskild inspiration eller glädje utan snarare utgör inbegreppet av tråkighet och därför på sätt och vis är ett slags mörker. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 405)

”Salighetsväsendet” ser nu sitt forntida öde i hela dess kontinuerliga detaljuppbyggnad, inte genom ett enda lokalt fysiskt liv utan genom en mångfald av liv. Det ser sålunda sitt ödes verkliga orsak och verkan, blir på nytt vittne till den allt behärskande kärleksteknik, varmed alltets och de levande väsendenas framträdande uppenbaras. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 401)

***********************************************************