Intuitionsväsen

Intuitionsväsen (dk. intuitionsvæsen) används i Martinus litteratur för att beteckna ett väsen som är hemmahörande i den gudomliga världen eller den femte zonen i spiralkretsloppet. Ett intuitionsväsen domineras av intuitionsenergi som kosmisk grundenergi och Martinus benämner detta utvecklingsstadium som det högsta stadiet av yttre upplevelse i spiralkretsloppet. De individer vars intuition eller intuitionsenergi kulminerar i den gudomliga världen får en omedelbar tillgång till högre världar och kan resa obehindrat i universums tid och rum. Ett intuitionsväsen har direkt tillgång till de kosmiska analyserna som ligger bakom världsalltet och upplever sig som ett med Guds medvetande. Intuition eller intuitionsenergi används också synonymt med ”den heliga anden”. Intuitionsenergin manifesterar livets högsta analyser i strålformig materia och Martinus kallar intuitionen också ”den högsta synförmågan” eller kosmisk klarsyn. Liksom ett visdomsväsen är intuitionsväsendet ett rent andligt väsen som lever enbart av tankemateria. Ett intuitionsväsen kan kan materialisera sig och dematerialisera sig allt efter behov genom medveten tankekoncentration. Den strålformiga materian (elektricitet) lystrar direkt till de andliga väsendenas koncentrerade önskningar och begär.

Det framskridna intuitionsväsendet, eller väsendet bortom den stora födelsen, har alltså genom sin kosmiska klarsyn tillgång till guldkopiorna från tidigare tillvaroformer, ända ned genom de vanliga djurtillstånden, ned genom växt- och mineralriket, genom tillvaroformer på forna himlakroppar. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 218)

Det är dessa som gör, att det levande väsendet i sin manifestation eller upplevelse av livet kommer att framträda som ”instinktväsen” (växt), som ”tyngdväsen” (djur och jordmänniska), som ”känsloväsen” (den riktiga människan), som ”intelligensväsen”, som ”intuitionsväsen” och som ”salighetsväsen”, vilka tre sista livsformer är av helt överfysisk karaktär och utgör den nödvändiga kontrasten för upplevelsen av all fysisk tillvaro. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 533)

**********************************************************