Salighetsriket

Salighetsriket (dk. salighedsriget) betecknar i Martinus litteratur det sjätte och sista av sex tillvaroplan som tillsammans utgör det Martinus kallar ett spiralkretslopp eller en utvecklingsspiral. Detta tillvaroplan uppbärs av minnesenergin som dominerande kosmisk grundenergi och Martinus kallar det även minnesvärlden. Efter att individen har kulminerat i sin upplevelse av att vara ett med Gudomen i den gudomliga världen, som är tillvarons högsta framträdande, följer ett avslutande vilostadium med en mättnad på yttre upplevelser och ett begär efter att dra sig inåt i minnenas värld. Salighetsväsendet har inte något dagsmedvetande som manifesteras utåt, utan dess yttre framträdande markeras enbart genom automatfunktioner.

I salighetsriket får individen enligt Martinus analyser tillgång till minnen eller guldkopior av ett oräkneligt antal tidigare livs områden i hela det spiralkretslopp som har genomgåtts. I detta stadium upplevs minnena enbart som lyckliga och angenäma minnen, och med hjälp av minnesenergin eller extasenergin kan väsendet därmed göra vidsträckta inre vandringar i sina tidigare upplevelser. I detta rike sker även så småningom en vändning i individens medvetanderiktning, där mättnaden på ljuset i de höga andliga världarna medför en ny längtan efter att manifestera sig i den fysiska världen och ett begär efter att inträda i ett nytt spiralkretslopp. Tack vare denna längtan kommer väsendet att så småningom börja en ny vandring i ett nytt spiralkretslopp. I salighetsrikets fysiska del förbereds inträdet i den fysiska världen genom att salighetsväsendets strålformiga kropp förtätas till fast mineralisk form, vilket utgör den senare hälften av salighetsriket och manifesteras i den fysiska världen i form av mineralmateria. Martinus använder även benämningen mineralriket för att beteckna detta salighetsrikets manifestation på jordklotet, men använder begreppet salighetsriket för att visa att det är minnesenergin och salighetsupplevelsen som är den bärande faktorn i denna zon. Salighetsriket och minnesenergin betecknas i Martinus symboler med färgen indigo.

Väsendenas vakna dagsmedvetande är uteslutande riktat inåt mot deras egen ”inre” värld. Och då det är denna som ger individens medvetna upplevelse karaktär och då denna karaktär är en så hög behagsförnimmelse att den måste betecknas som själva kulminationen av stilla glädje eller fröjd, eller det vi kallar ”salighet”, har jag åt det område i spiralen där livet är baserat på denna ”inre” upplevelse givit namnet ”salighetsriket”. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 395)

Manifestationerna avtar alltså starkt, glorian eller auran blir mindre glödande eller strålande. Och till sist visar väsendet inte längre något vaket dagsmedvetande utåt. Blott en serie automatfunktioner markerar väsendets framträdande i tillvaron. Och väsendet är nu inte längre i ”den gudomliga världen” utan har blivit medborgare i spiralens sista rike, ”salighetsriket”, ”guldkopiornas” värld. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 391)

Individens inre värld utgör alltså ett slags arkiv, i vilket alla detaljer i hans förflutna evighetspanorama finns bevarade och framträder i form av kärlekskopior, och denna värld kommer alltså att kunna upplevas helt medvetet av individen när hans minneskropp blir tillräckligt utvecklad, vilket alltså sker i ”salighetsriket”, det vill säga det fjärde tillvaroplanet efter jordmänniskans nuvarande utvecklingszon, djurriket. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 212)

**********************************************************