Urbegäret

Urbegäret (dk. urbegæret) betecknar i Martinus litteratur ett evigt, grundläggande, kosmiskt begär som alla individer har och som innebär att det finns en evig lust till manifestation och liv. Urbegäret riktar sig inte mot någon specifik upplevelse av livet, utan det är i sin grundanalys ett helt neutralt begär som riktar sig mot tillvaron i sin helhet. Martinus beskriver det som att urbegäret är en evig tilldragning mot ”allt och alla, mot gott och ont, mot harmoni och disharmoni” (Livets Bog, del 2, st. 529).

Urbegäret är enligt Martinus analyser en evig automatfunktion som inte påverkas av individens dagsmedvetna vilja. Det är ett permanent vanemedvetande som är rotfäst i väsendets övermedvetande. Martinus beskriver att det levande väsendets övermedvetande består av jaget, urbegäret och ödeselementet, som utgör en förrådskammare för en individs talanger och egenskaper. Urbegäret fungerar därmed som ett bindeled mellan jaget och materierna, vilket möjliggör upplevelse av liv.

Bakom alla synliga eller manifesterade företeelser hos det levande väsendet existerar som nämnt ”urbegäret”, vilket vill säga lusten till manifestation, som är detsamma som lusten till livet. Denna lust eller längtan ligger helt utanför individens fysiska dagsmedvetande, i det att den existerar som permanent vanemedvetande eller är en evig automatfunktion. Detta urbegär är mycket enkelt i sin analys, i det att det endast kan vara riktat mot manifestationen i dess helhet. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 529)

Jaget upprätthåller alltså här, genom sitt ”urbegär”, ett organ eller redskap för upplevelse av liv. I detta organ har övermedvetandet sitt säte. Organet blir dess ”kropp”. Denna ”kropp” har vi redan tidigare talat om under benämningen ”ödeselementet”. Genom ”urbegäret” är jaget rotfäst i materien och denna i jaget. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 530, styckerubrik)

Det levande väsendets övermedvetande består således av jaget, ”urbegäret” och ”ödeselementet”. Tillsammans utgör dessa tre realiteter det levande väsendets ”överkommando”. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 532)

**********************************************************