Ana

Ana (dk. ane) är enligt Martinus den första förmågan som en växt börjar utveckla när den befinner sig i den fysiska världen. Han kallar det också den första medvetandetendensen som innebär att växten instinktivt börja kunna förnimma eller urskilja kontraster i sin fysiska omgivning. Martinus beskriver att det är i växtriket som det levande väsendet påbörjar sin vandring i spiralkretsloppet. Aningarna skapas enligt Martinus med hjälp av instinktenergin som är den dominerande kosmiska grundenergin i växtriket. Martinus beskriver att växtväsendet fortfarande är dagsmedvetet på det andliga planet, vilket betyder att det inte kan känna smärta eller lidande på det fysiska planet. Växten börjar dock kunna skilja på upplevelser på det fysiska planet som är behagliga respektive obehagliga för den, i form av naturens yttringar och den åverkan som människor, djur och den omgivande naturen utsätter växtväsendet för. Med hjälp av en oändlig mängd aningar kommer växten att utvecklas mer och mer och så småningom övergå till att bli ett djur som inkarnerar dagsmedvetet i den fysiska världen. Se även aning, aningsförmåga och aningsmedvetande.

Som läsaren redan känner till, börjar det levande väsendets fysiska tänkande äga rum i spiralens första zon, ”växtriket”. Genom årtusendenas påverkan från naturens sida uppstår den första svaga medvetandetendensen: förmågan att ”ana”. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 350)

Hon börjar verkligen tänka Gudomens tankar, medan ”den sovande Adam” av i dag (växtväsendet) ännu bara anar ljusets värme, ännu stilla slumrar i det salighetens drömland, den ”paradisets trädgård”, där det inte finns ”gråt och tandagnisslan” eller där smärta och lidande ännu aldrig blivit till vaket dagsmedvetande, och där ”döden” bara finns om en förebådad upplevelse för den som äter av ”kunskapens träd”. (Martinus, Livets Bog, del 4, st. 1195)

**********************************************************