Halvkönsväsen

Halvkönsväsen (dk. halvkønsvæsen) betecknar i Martinus litteratur ett väsen som framträder som antingen hankön eller honkön. Ett halvkönsväsen är enligt Martinus analyser ett enpoligt väsen, då antingen den feminina eller maskulina polen dominerar väsendets mentalitet och yttre framträdande. För att uppleva lycka och välbefinnande i livet är ett halvkönsväsen beroende av en sexuell kontakt med ett annat halvkönsväsen, vilket i djurriket enligt Martinus analyser manifesteras som en instinktsbaserad dragning till ett väsen av det motsatta könet. Enligt Martinus analyser har alla väsen två sexuella poler i sitt övermedvetande, en maskulin och en feminin pol. Väsendet befinner sig i detta dubbelpoliga tillstånd som helkönsväsen under den största delen av den utvecklingsspiral som Martinus benämner spiralkretsloppet. I samband med väsendets inträde i djurriket eller ”Evas skapelse” enligt Bibelns skapelsehistoria, skapas dock ett enpoligt halvkönsväsen som antingen framträder som hona eller hane, eller man eller kvinna inom mänskligheten. Kännetecknande för ett halvkönsväsen är en sexuell dragningskraft som är inställd på det motsatta könet, men även övriga djuriska anlag som självbevarelsedrift, makt, förälskelse och en längtan efter att leva i äktenskap med inriktning på en äktenskapspartner och barn. (Se även A-människor i Martinus kategorisering av sexuella tillstånd i Livets Bog, del 5.) Den jordiska mänskligheten befinner sig enligt Martinus nu i ett övergångsskede från enpolighet till dubbelpolighet, dvs. från halvkönsväsen till helkönsväsen, genom polförvandlingen. Renodlade enpoliga väsen eller halvkönsväsen finns inte längre bland människorna på jorden, utan alla individer befinner sig enligt Martinus analyser på olika stadier av förvandlingen fram emot helkönsväsen.

Som ”halvkönsväsen” kan individen endast förnimma det verkliga livet genom en sexuell kontakt med ett ”halvkönsväsen” av motsatt slag, det så kallade ”motsatta könet”. (Martinus, Livets Bog, del 5, st 1652)

Dessa ”halvkönstillstånd” – ”hankön” och ”honkön” – är alltså var för sig kosmiska organiska sinnesregleringar, varigenom individen blir avskuren från de andliga eller kosmiska tillvaroplanen och därmed från sitt verkliga frigjorda andliga tillstånd. Att vara ett kulminerande ”halvkönsväsen” är alltså detsamma som att vara ett väsen, vars medvetande bragts ned till ett mycket latent stadium. (Martinus, Livets Bog, del 5, st 1652)

Om denna organiska funktion, som omskapat väsendena till sexuella halvkönsväsen, till hon- och hankön, inte fortsatte sin utveckling för att nu omdana dem till sexuella helkönsväsen, så skulle ljuset aldrig någonsin komma att skina i världen. (Martinus, Livets Bog, del 5, st 1657.)

**********************************************************