Polförvandlingen

Polförvandlingen (dk. polforvandlingen) eller den sexuella polförvandlingen betecknar i Martinus analyser en utvecklingsprocess där en individ under en lång tidsperiod genomgår en utveckling från ett enpoligt halvkönsväsen till ett dubbelpoligt helkönsväsen. Denna utveckling är liktydig med att ett väsen utvecklas från ett renodlat djur till en riktig människa. Enligt Martinus analyser har alla väsen två sexuella poler i sitt övermedvetande, en maskulin och en feminin pol. Under den största delen av vandringen i den utvecklingsepok som Martinus kallar spiralkretsloppet befinner sig individen i ett dubbelpoligt tillstånd eller ett tillstånd som helkönsväsen, med både den maskulina och den feminina polen i balans. I samband med väsendets inträde i djurriket, eller ”Evas skapelse” enligt Bibelns skapelsehistoria, skapas dock ett enpoligt halvkönsväsen som antingen framträder som honkön eller hankön. Det uppstår två halvkönsväsen, en hane och en hona, med en sexuell dragningskraft som i det renodlade enpoliga tillståndet är helt och hållet inställd på det motsatta könet. Att få äga det motsatta könet blir ett oumbärligt fundament för väsendets lycka. Det enpoliga tillståndet för djuren och de kvarvarande enpoliga anlagen för människorna kännetecknas av egendomsrätt, själviskhet och principen ”makt är rätt”.

Den nuvarande polförvandlingen som människan genomgår är en utveckling där människans motsatta pol håller på att växa och den tidigare dominerande primära polen upphör att vara dominerande. För kvinnan innebär detta att hennes motsatta pol, den maskulina polen, är i tillväxt, vilket påverkar hennes manifestation och talanger så att de blir mindre renodlat feminina. För mannen innebär det att hans motsatta pol, den feminina, är i tillväxt, vilket påverkar hans manifestation och talanger så att de blir mindre renodlat maskulina. I takt med den motsatta polens framväxt inträder en mental förvandling från egenkärlek till allkärlek eller från själviskhet till osjälviskhet. Under polförvandlingen ingår det som en naturlig process att den blivande dubbelpoliga människan känner en dragning mot sitt eget köns yttre sexuella struktur, i takt med att en ny kärleksförmåga uppkommer (se Livets Bog, del 5, st. 1898). Det renodlade dubbelpoliga väsendet känner ingen partisk förälskelse, egendomsrätt eller längtan till äktenskap, utan kan enbart manifestera allkärlek till alla sina medväsen utan favorisering. När människan har nått fram till det riktiga människoriket, har hon upphört att vara enpolig och åter blivit dubbelpolig i form av ett helkönsväsen. Människan kommer då att framträda varken som kvinna eller man, utan som ett tredje kön som förenar de vackraste egenskaperna från bägge könen.

Innan polförvandlingen började, var jordens alla människor utan undantag renodlade djur, även om de utgjorde en annan djurart eller ras än de väsen vi i dag kallar ”djur”. Inget väsen som nått så långt att det blivit jordmänniska kan vara ett renodlat enpoligt väsen. Är det renodlat enpoligt, måste det även vara ett renodlat djur. (Martinus, Livets Bog, del 7, st. 2484)

Härtill kommer nu själva polförvandlingen, d.v.s. väsendets övergång från ”djursexualism” till ”människosexualism”, vilket betyder att det vackraste hos kvinnans feminina och mannens maskulina mentala naturer och fysiska linjer blivit förenat till en gudomlig sammansättning i ett väsen. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 361)

Den av ”den högsta elden” åstadkomna polförvandlingen är således en absolut gudomlig företeelse, eftersom den är fundamentet för skapandet av all kontrastbildning i världsalltet och därmed för utsmyckningen och detaljeringen av det eviga, ständigt skiftande konstverk som heter ”livet”. (Martinus, Livets Bog, del , st. 1577)

**********************************************************