Partikel

Partikel (dk. partikel) betecknar i Martinus litteratur en kristallisering av tankeenergier. Enligt Martinus är världsalltet som grundprincip organiserat i form av tomrum och partiklar. Partiklarna ligger till grund för materia eller ämnen som utgör den skapade delen av världsalltet, som för individens del återfinns i tre kosmos som benämns makrokosmos, mellankosmos och mikrokosmos. Martinus beskriver partiklarna som verkningarna av den osynliga skaparen bakom det skapade. Ur en människas perspektiv kan partiklar vara gigantiskt stora, som jordklot och andra himlakroppar i världsalltet, men de kan också vara mikroskopiskt små som de partiklar som återfinns i människans egen organism, dvs. hennes mikrokosmos. På alla nivåer gäller principen att det är perspektivprincipen som avgör vad en individ uppfattar som partiklar och tomrum. Ett antal åtskilda partiklar som betraktas på ett visst avstånd kan uppfattas som ett fast och stabilt ämne, t.ex. mineralmateria. Om en människa observerar samma ämne på närmare håll, upptäcker hon att den fasta enheten löses upp och består av ett antal små partiklar och tomrum. Partiklarnas omfång visar sig då också vara relativt begränsat i jämförelse med det stora tomrum som existerar mellan partiklarna. Begreppet partikel används även synonymt med begreppen atom och sol, som i Martinus analyser är liktydiga med kraftcentrum genom vilka tankemateria eller strålformig materia strömmar in på det fysiska planet och ligger till grund för skapelse. Tomrummet mellan partiklarna består därmed av strålformig materia, som i sin tur detsamma som elektricitet eller ande, och därmed även synonymt med medvetande. I absolut mening existerar enligt Martinus ingen fast materia. Alla skapade företeelser består i sin innersta analys endast av tomrum och utgör illusioner, som dock upplevs som verkliga och möjliggör en evig livsupplevelse (Livets Bog, del 6, st. 1978).

Enligt vad vi här skildrat, måste vår uppfattning av tingen som ”stoff” respektive som självständiga åtskilda partiklar eller enheter alltså bero på ett perspektivförhållande. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1696)

Men vi rör oss vidare och passerar nu gränsen för diamantens område, träder ut i vår egen spirals ordinarie himlarymd. Och ju mer vi förflyttar oss ut i denna, desto mer avlägset blir det lilla mikro-universum som vi lämnat, och desto tätare ligger dess partiklar eller ”lysande stjärnor”. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 494)

Vetenskapen kommer också att kunna bekräfta, att när man tänker sig kroppen så väldigt gigantisk, ser man den inte som en människa, utan som en atomvärld med partiklar i ett stort tomrum, liksom det mellan stjärnorna och systemen ute i världsrymden finns väldiga tomrum. (Martinus, Den eviga världsbilden, del 5, st. 45.2)

**********************************************************