Mikrokosmos

Mikrokosmos (dk. mikrokosmos) betecknar i Martinus litteratur ett av de tre kosmos eller tillvaroplan som världsalltet enligt hans analyser består av: mikrokosmos, mellankosmos och makrokosmos. För t.ex. en människa eller ett djur, består mikrokosmos av den egna organismen med ett oändligt antal ”mikroväsen”, vars välbefinnande är beroende av de villkor som makroväsendet skapar. Mikroväsen i den egna organismen utgörs av t.ex. organ, celler, atomer och ännu mindre levande enheter i all oändlighet. Enligt Martinus består allt i världsalltet av levande väsen, och alla väsen är organiserade i form av liv inuti liv (se även livsenhetsprincipen). Varje väsen (förutom Gudomen själv) utgör ett makroväsen, som ger livsrum till mikroväsen, och ett mikroväsen, som får livsrum av ett större makroväsen. Denna princip innebär att alla levande väsen skapar livsbetingelser för varandra. Gudomen är det enda väsen som inte utgör ett mikroväsen i ett större väsen, utan enbart är det makroväsen inuti vilket allt levande existerar. Beteckningarna ”mikro-”, ”makro-” och ”mellan-” ska ses mot bakgrund av perspektivprincipen. I själva verket menar Martinus att det kosmiskt inte existerar några storlekar, utan i förhållande till Gudomen är mikrokosmos lika stort som makrokosmos.

De levande väsen som utgör den animaliska materia som organismen består av bildar däremot ett annat tillvaroplan. Detta känner vi till som ”mikrokosmos”. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1693)

Om man är herre i ett litet ”världsallt” (en mikroorganism) eller herre i ett stort ”världsallt” (ett vintergatssystem) har alltså i verkligheten ingen betydelse för vårt intellektuella värde, för vårt förhållande till Gudomen och tillvaron. Mikrokosmos är i verkligheten lika stort som makrokosmos, och makrokosmos är lika litet som mikrokosmos. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 312)

Vi kan inte röra en lem, vi kan inte se en ljusstråle eller höra det svagaste ljud, som inte grundar sig på existerande medväsen i mikro-, makro- eller mellankosmos. Detta är den sanna livslagen. Det är ödeslagen. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 608)

**********************************************************