Växtriket

Växtriket (dk. planteriget) betecknar i Martinus litteratur det första av sex tillvaroplan som tillsammans utgör det Martinus kallar ett spiralkretslopp eller en utvecklingsspiral. Detta tillvaroplan uppbärs av instinktenergin som dominerande kosmisk grundenergi, och Martinus benämner även detta rike instinktriket. För väsen som är hemmahörande i växtriket är aningsförmågan den bärande kosmiska medvetandetendensen, vilket innebär att ett växtväsen enbart kan förnimma den yttre världen i form av aningar. I motsats till djur och människor som befinner sig i djurriket, har växtväsen därför sitt dagsmedvetande på det andliga planet och kan inte uppleva smärta eller lidande på det fysiska planet. I växtrikets manifestationer reflekteras fortfarande ljuset från salighetsriket, vilket visas genom naturens stora variation i skönhet och blomsterprakt. På jordklotet representeras växtriket av all vegetation i form av träd, buskar, blommor, mossor och lavar osv. Väsen i växtriken på andra himlakroppar och i andra galaxer kan dock uppvisa andra yttre gestalter och former som uppbärs av instinktenergin som samma kosmiska grundenergi. I slutet av växtriket utvecklas växtväsendet alltmer djuriska förmågor som t.ex. förmågan att fånga och smälta insekter som näring, och väsendet är därmed på väg in i djurriket som nästa tillvaroplan i spiralkretsloppet. Växtriket och instinktenergin betecknas i Martinus symboler med röd färg.

Den bärande eller högsta medvetandefaktorn i växtens medvetande är alltså ”instinkten”. Växtriket kan därför också med rätta betecknas som ”instinktriket”. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 182)

Växtrikets väsen har sålunda genom instinktegenskapen en begynnande dagsmedvetenhetsfunktion på det fysiska planet. Växten kan genom sin aningsförmåga i en elementär medvetenhetsmässig form uppleva fysiska företeelser och därmed i en motsvarande elementär form ”ta ställning” till dessa företeelser. Den kan ”ana” solljuset, den kan ”ana” vattenådror i jorden, den kan ”ana” nattens kyla, ja den kan på det hela taget ”ana”, vad som är till gagn och vad som är till skada för den. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 350)

Men med detta salighetsljus, som en sommardag reflekteras genom växtriket, blir en i individen existerande omedveten eller döende minnestendens om en ljusvärld som han en gång lämnat, en hågkomst om något skönt och vackert, här väckt till liv, mitt i livets mörkaste tillvaroplan, och får förnyad kraft och styrka att stimulera hans längtan att återvända till ljusets riken. (Martinus, Livets Bog, del 1, st. 183)

**********************************************************