Makroväsen

Makroväsen (dk. makrovæsen) betecknar i Martinus litteratur ett väsen som, utifrån ett visst perspektiv, är hemmahörande i makrokosmos. En människa t.ex. är ett makroväsen för mikroväsendena i sin egen organism (organ, celler, atomer och oändligt många ännu mindre levande väsen). Människan är i sin tur själv ett mikroväsen inom sitt makroväsens organism, jordklotet. Makrokosmos för människan utgörs även av alla himlakroppar och galaxer som hon kan se i rymden och som i förhållande till människans mellankosmos har en gigantisk storlek. Ett makroväsen skapar i sin organism villkoren för mikroväsendenas välbefinnande. Martinus beskriver att den ”sådd” som ett makroväsen sår för sina mikroväsen, den ”skörd” får väsendet sedan uppleva i sitt eget makrokosmos. Enligt Martinus består allt i världsalltet av levande väsen, och alla väsen är organiserade i form av liv inuti liv (se även livsenhetsprincipen). Varje väsen (förutom Gudomen själv) utgör ett makroväsen, som ger livsrum till mikroväsen, och ett mikroväsen, som får livsrum av ett större makroväsen. Denna princip innebär att alla levande väsen skapar livsbetingelser för varandra. Gudomen är det enda väsen som inte utgör ett mikroväsen i ett större väsen, utan enbart är det makroväsen inuti vilket allt levande existerar. Beteckningarna ”mikro-”, ”makro-” och ”mellan-” ska ses mot bakgrund av perspektivprincipen. I själva verket menar Martinus att det kosmiskt inte existerar några storlekar, utan i förhållande till Gudomen är mikrokosmos lika stort som makrokosmos.

Men då mikrojagens upplevelseenergi eller tankeklimat sålunda fortplantar sig till makrojagets mentalitet, och makroväsendet på liknande sätt befinner sig som mikroväsen inne i ett makroväsen och så vidare, blir det här tydligt, att det existerar ett mentalt eller själsligt samspel mellan samtliga väsen i tillvaron. (Martinus, Livets Bog, del 2, st 599)

Alla levande väsen är samtidigt både ett makro- och ett mikroväsen, som har sin egen mellankosmiska sinnesupplevelse, därför är alla levande väsen kosmiskt sett lika stora, och Gudomen är dem lika nära. (Martinus, ”Makrokosmiska partiklar och tomrum”, 1)

Då makroväsendena samtidigt är mikroväsen i förhållande till de väsen, i vars organismer de befinner sig, upprepar sig samma växelverkan uppåt mellan makroindividen och dennes makroindivid och så vidare. Och konklusionen blir, att det levande väsendet ”sår” ”himmel och jord” nedåt i mikrokosmos och ”skördar” ”himmel och jord” i makrokosmos, medan det ”sår” organmateria (bjuder makroindividen assistans) i makrokosmos och ”skördar” organmateria (mottar mikroindividernas assistans) i mikrokosmos. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 600)

**********************************************************