Mikroväsen

Mikroväsen (dk. mikrovæsen) betecknar i Martinus litteratur ett väsen som, utifrån ett visst perspektiv, är hemmahörande i mikrokosmos. För t.ex. en människa utgör den egna organismen ett mikrokosmos som består av ett oändligt antal mikroväsen (organ, celler, atomer och oändligt många ännu mindre levande väsen). Människan är i sin tur själv ett mikroväsen inom sitt makroväsens organism, jordklotet. Välbefinnandet för mikroväsendena i en organism är beroende av de villkor som makroväsendet skapar för dem. Martinus beskriver att den ”sådd” som ett makroväsen sår för sina mikroväsen, den ”skörd” får väsendet sedan uppleva i sitt eget makrokosmos. Enligt Martinus består allt i världsalltet av levande väsen, och alla väsen är organiserade i form av liv inuti liv (se även livsenhetsprincipen). Varje väsen (förutom Gudomen själv) utgör ett makroväsen, som ger livsrum till mikroväsen, och ett mikroväsen, som får livsrum av ett större makroväsen. Denna princip innebär att alla levande väsen skapar livsbetingelser för varandra. Gudomen är det enda väsen som inte utgör ett mikroväsen i ett större väsen, utan enbart är det makroväsen inuti vilket allt levande existerar. Beteckningarna ”mikro-”, ”makro-” och ”mellan-” ska ses mot bakgrund av perspektivprincipen. I själva verket menar Martinus att det kosmiskt inte existerar några storlekar, utan i förhållande till Gudomen är mikrokosmos lika stort som makrokosmos.

Det ser att mikroväsendena inuti organismen också har organismer, som i sin tur utgör en boning för ännu mindre mikroväsen och således fortsätter det neråt i det oändliga i mikrokosmos. (Martinus, Människan och världsbilden, kap. 66)

Men att jorden även på annat sätt utgör ett enormt system med ett myller av liv och energifunktioner, ja, är en hel organism med mikroväsen i kött och blod, detta har ju länge varit ett faktum för den utvecklade forskaren. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 419)

Då makroväsendena samtidigt är mikroväsen i förhållande till de väsen, i vars organismer de befinner sig, upprepar sig samma växelverkan uppåt mellan makroindividen och dennes makroindivid och så vidare. Och konklusionen blir, att det levande väsendet ”sår” ”himmel och jord” nedåt i mikrokosmos och ”skördar” ”himmel och jord” i makrokosmos, medan det ”sår” organmateria (bjuder makroindividen assistans) i makrokosmos och ”skördar” organmateria (mottar mikroindividernas assistans) i mikrokosmos. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 600)

**********************************************************