Tyngdväsen

Tyngdväsen (dk. tyngdvæsen) används i Martinus litteratur synonymt med begreppet djur eller djurväsen, dvs. ett levande väsen som är hemmahörande i djurriket och som uppbärs av tyngdenergin som bärande kosmisk grundenergi. Till skillnad från växtväsen, upplever tyngdväsen eller djur upplever den fysiska tillvaron på jordklotet på ett dagsmedvetet och vaket sätt. Tyngdväsen återfinns på jordklotet i de levande varelser som människorna känner igen som djur, t.ex. rovdjur, växtätande djur, fåglar, kräldjur och insekter. Martinus räknar även den nuvarande människan eller jordmänniskan till djuren eller tyngdväsendena, så länge som hon fortfarande har en mer eller mindre enpolig mentalitet som domineras av den dräpande principen, med en kombination av tyngdenergi och instinktenergi och en primitiv känsla.

Att vara ett tyngdväsen eller ett djur innebär att man vistas i en zon i spiralkretsloppet som präglas av självbevarelsedrift, den dräpande principen och principen att ”makt är rätt”. Det renodlade djuret befinner sig i ett naturligt enpoligt tillstånd som antingen hanväsen eller honväsen. Det har ingen förmåga att känna sympati eller kärlek till sina medväsen, förutom den instinktbetingade parningssympatin eller parningsdriften som möjliggör fortplantningen på det fysiska planet. Fortplantningen eller parningen innebär tyngdväsendets eller djurets högsta salighetsupplevelse. Den möjliggör en omedveten kontakt med Gudomen även i den dräpande principens zon. Ett tyngdväsen (ett djur eller en jordmänniska) på andra himlakroppar med andra utvecklingsbanor kan uppvisa andra yttre gestalter och former än de som är kända på jordklotet, men de uppbärs av tyngdenergin som samma dominerande kosmiska grundenergi.

Det är dessa som gör, att det levande väsendet i sin manifestation eller upplevelse av livet kommer att framträda som ”instinktväsen” (växt), som ”tyngdväsen” (djur och jordmänniska), som ”känsloväsen” (den riktiga människan), som ”intelligensväsen”, som ”intuitionsväsen” och som ”salighetsväsen”, vilka tre sista livsformer är av helt överfysisk karaktär och utgör den nödvändiga kontrasten för upplevelsen av all fysisk tillvaro. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 533)

Och vi har redan här i ”Livets Bog” lärt känna denna sexfaldiga kolorit av livet som spiralens sex riken med tillhörande levande väsen. När vi säger: instinkt-, tyngd-, känslo-, intelligens-, intuitions- och minnesväsen, så betecknar vi därmed i verkligheten endast speciella koloreringsformer av livet. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 767)

**********************************************************