Allkärlek

Allkärlek (dk. alkærlighed) betecknar i Martinus litteratur en allomfattande och osjälvisk kärlek till allt levande, inkluderande människor, djur, växter och mineralier i de tre dimensioner som Martinus kallar mikrokosmos, mellankosmos och makrokosmos. Begreppet allkärlek används synonymt med osjälviskhet, kärlek till nästan och internationalism. Martinus ställer det i kontrast till allkärlekens motsats som innebär egoism, själviskhet och bristande kärlek till nästan. Allkärleken är enligt Martinus analyser slutmålet för mänsklighetens utveckling mot det riktiga människoriket. Han beskriver det också som att allkärlek i grunden är synonymt med hela världsalltets struktur och logik.

Allkärleken är således naturens eller livets högsta och sista facit och det absolut enda som kan betinga att ”allt är mycket gott”. Denna ”allkärlek” eller ”kärlek till nästan” utgör en viss bestämd kombination av alltets grundenergier. (Martinus, Livets Bog, del 4, st. 1153)

Och härmed har vi nått så långt i vårt studium av det eviga livet att vi sett att det absolut fundamentala i tillvaron är ”allkärlek”. Vi har sett hur bristande ”kärlek till nästan” var den enda absoluta orsaken till allt som hör hemma under begreppet ”det onda”: olyckliga öden, krig och skräck, ja, hela ”domedagens” bloddrypande och dräpande manifestationer. (Martinus, Livets Bog, del 4, st. 1415)

Fundamentet för denna minnenas förvandling till guldkopior utgöres av de två föregående rikena i spiralkretsloppet: ”visdomsriket” och ”den gudomliga världen”, vilka utgör intelligensens respektive intuitionens domäner eller specialzoner. Här är det som individens jordiska mörkerupplevelser blir analyserade och identifierade med världsstrukturens logik, som är detsamma som allkärlek. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1686)

**********************************************************