Intelligensväsen

Intelligensväsen (dk. intelligensvæsen) används i Martinus litteratur i två betydelse, dels för att beteckna en nuvarande människa som har en övervikt av intelligens i förhållande till känsla och därmed blir ”materialist”, dels för att beteckna ett rent andligt väsen som är hemmahörande i visdomsriket, dvs. det femte av sex tillvaroplan som tillsammans utgör det Martinus kallar ett spiralkretslopp eller en utvecklingsspiral.

Ett intelligensväsen i den första betydelsen ovan innebär en jordisk människa eller ”jordmänniska” som befinner sig i ett övergångsstadium från djur till riktig människa. Martinus beskriver att den religiösa instinkten, som präglar primitiva människors tro på en Gudom, går förlorad för en människa vars intelligens har vuxit i hög grad utan att hon har hunnit utveckla en intuitionsförmåga. En sådan intelligensmänniska blir därför materialist och ateist. i I kombination med tyngdenergi kan en dominans av intelligensenergi i förhållande till känsla medföra att ett jordiskt intelligensväsen uppträder som en känslolös och egoistisk människa som inte bryr sig om sina medväsen. Enligt Martinus står detta väsen som längst bort från Gudomens och den andliga tillvaron.

Det är ett alltigenom känt faktum att det rena intelligensväsendet är ett mentalt sett mycket kallt, egoistiskt väsen, som på alla vis brukar sin intelligens för att finna ut hur det på bästa sätt kan utnyttja andra till sin favör eller leva på andras bekostnad. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1764)

Ett sådant väsen tror därför inte längre att det existerar någon gudom eller någon försyn. Och vi säger om en sådan människa att hon är materialist, att hon är gudlös eller vantroende. Som blott och bart intelligensväsen är man således längst möjligt borta från upplevelsen av Gudomen och den kosmiska tillvarons förnimmelseplan. (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 2539)

Ett intelligensväsen i den andra betydelsen ovan är ett andligt visdomsväsen, som enbart kan använda sin kulminerande intellektuella analysförmåga i kärlekens tjänst till gagn för skapelse. Dessa väsen arbetar i Gudomens tjänst att skapa modeller för nya fysiska organismer som sedan ska manifesteras fysiskt i kommande världar. Ett visdomsväsen lever enbart av tankemateria, och kan materialisera sig och dematerialisera sig allt efter behov genom medveten tankekoncentration. Den strålformiga materian (se även elektricitet) lystrar här direkt till visdomsväsendenas koncentrerade önskningar och begär. Från visdomsriket förmedlas också, enligt Martinus, idéer och och tankar ner som inspiration till människor på det fysiska planet som kan förverkliga dessa i konkret form på jordklotet.

När den jordiska människan personligen skall visa sig för ett annat väsen, måste hon vanligtvis befinna sig på samma plats som detta väsen och måste därför föra sin kropp till platsen i fråga. Något sådant gäller inte för ”visdomsväsendet” . I detta väsens värld är som nämnt alla avstånd avlägsnade, och väsendena befinner sig således på sätt och vis i ”samma rum”. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 363)

I kraft av sitt totala eller kulminerande visdoms– och kärleksväsen i form av ”kosmiskt medvetande” har de blivit ett med vägen, sanningen och livet och är därmed ett med Gud. (Martinus, Livets Bog, del 7, st. 2604)

***********************************************************