J-människor

J-människor (dk. J-mennesker) syftar på en kategoriindelning från A−K som återfinns i Livets Bog (del 5, st. 1831 ff), där Martinus analyserar mänskligheten utifrån ett antal olika sexuella tillstånd. ”J-människorna” utgör den nionde kategorin, som har utvecklats vidare från ”I-människorna” och nått så långt i sin kärleksutveckling och andliga mognad att de kan genomgå den stora födelsen eller den kosmiska invigningen. Martinus betecknar J-människan även som en I-människa i framskriden utveckling, vilket innebär att det är en naturlig och gradvis övergång mellan dessa bägge stadier. Martinus nämner även Jesus Kristus som ett exempel på en fullkomlig J-människa med kosmiskt medvetande som har varit inkarnerad på jordklotet.

J-människorna eller alla de väsen, som lever i självupplevelsen av detta kosmiska vetande eller medvetande, är alltså väsen som har upplevt den stora födelsen. De representerar den absolut fullkomliga människan. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1887)

Den förlorade sonen har vänt tillbaka till sin Fader och lever nu vaket dagsmedvetet tillsammans med Gudomen i evigheten, odödligheten och den härigenom uppenbarade kulminationen av kärlek. Med denna utveckling av I-människans mentalitet är detta väsen inte längre att beteckna som en ”I-människa”, utan tillhör nu nästa stadiums epok på utvecklingsstegen. Och därför vill vi här beteckna detta väsen som en J-människa, vilket återigen är detsamma som det organiskt kosmiskt invigda väsendet. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1886)

En alltigenom synlig eller fullkomlig J-människa har vi i Jesus från Nasaret eller världsåterlösaren Kristus. En J-människa kan alltså i kraft av världsåterlösningsprincipen åter födas på jorden, när detta väsen i den högre världen har upplevt den stora födelsen och det därvid inträdda kosmiska medvetandet och den andliga suveräniteten. (Martinus, Livets Bog, del 5, st. 1895)

Kort bakgrund: Enligt Martinus analyser befinner sig dagens människor på olika stadier i en process som han kallar polförvandling. Alla levande väsen har enligt Martinus två sexuella poler i sitt övermedvetande, en feminin och en maskulin pol. Under tiden i djurriket är den ena sexuella polen latent och den andra dominerande, vilket innebär att djuret framträder som renodlade hanväsen och honväsen i ett enpoligt tillstånd som präglas av egendomsrätt, förälskelse och den dräpande principen. För dagens människor håller den latenta eller motsatta sexuella polen på att åter växa sig stark, vilket innebär att människorna är på väg att bli dubbelpoliga väsen. Det dubbelpoliga tillståndet utvecklas i takt med att människan genomgår en stor mängd lidanden och därmed utvecklar en sann kärlek till sin nästa. Den motsatta polens tillväxt innebär även att människan utvecklar en mängd intellektuella och kulturella intressen och begåvningar som ligger utanför äktenskap och fortplantning. Under polförvandlingsprocessen ingår det enligt Martinus analyser som en naturlig fas att människan vid någon tidpunkt blir sexuellt attraherad även av sitt eget kön. Den färdiga människan kommer inte längre att vara man eller kvinna, utan framträda som ett helkönsväsen och hysa allkärlek till alla människor och allt som finns till.

**********************************************************