Reinkarnation

Reinkarnation (dk. reinkarnation) eller ”reinkarnationsprincipen” betecknar i Martinus litteratur ett byte av den kropp eller det organ som en individ använder för att manifestera sig i. Enligt Martinus har jaget i sitt övermedvetande en evig förmåga att skapa sig nya kroppar för upplevelse, däribland ett oändligt antal fysiska kroppar som används av människan när hon inkarnerar i en ny fysisk kropp under liv efter liv på jordklotet. Efter döden och fram till födelsen i en ny fysisk kropp tillbringar människan livet som ett diskarnerat väsen i den andliga världen. Hennes medvetande uppbärs då av hennes känslokropp, en av de kroppar som väsendet har till sitt förfogande under den långa utvecklingsperiod genom sex riken som Martinus kallar spiralkretslopp.

Reinkarnationsprincipen där väsendet upplever tillvaron växelvis i en fysisk kropp och i en andlig kropp kännetecknar framför allt djurriket och början av det riktiga människoriket, varefter reinkarnationsprincipen i denna form gradvis upphör när den riktiga människan lär sig att manifestera sig direkt på det fysiska planet med hjälp av tankekoncentration. Fram till dess är väsendet dock beroende av att födas i en ny fysisk kropp med hjälp av fysiska föräldrar som tillhandahåller startmaterialet för den nya organismen, tillsammans med de anlag och förmågor som väsendet självt bär med sig från sina tidigare liv i form av talangkärnor. Även i växtriket förekommer till en viss del en reinkarnationsprincip i form av årstiderna med växternas ”födelse” och ”död”, som dock ännu inte utgör en fullt utvecklad reinkarnation då väsendets dagsmedvetande fortfarande befinner sig på det andliga planet. I djurriket är väsendets upplevelse av en åtskillnad mellan den fysiska och den andliga världen som starkast, och väsendet upplever därför döden och separationen från sin fysiska kropp som ett drastisk process som det i kraft av självbevarelsedriften försöker skydda sig från. Martinus beskriver att den materialistiska människans syn på döden som upphörande av liv innebär en falsk föreställning av tillvaron, eftersom livet och upplevelsen av livet är en evig företeelse.

Det är sålunda i kraft av ”övermedvetandet” som det levande väsendet existerar som odödligt. Och genom detta ”övermedvetande” är väsendet således permanent fungerande. Det är i kraft av detta som det skapar sin ”reinkarnation” eller är sina inkarnationers eller återfödelsers verklige herre och skapare. I kraft av samma ”övermedvetande” lever det alltså i en oavbruten tillvaro, ständigt förnyande sina kroppar eller manifestationsredskap. (Martinus, Livets Bog, del 2, st. 328)

Härigenom har vi i återfödelsen eller reinkarnationen det medel, varigenom jaget får möjlighet att skapa en ny fysisk organism, med vilken det kan uppleva några av de önskningars uppfyllelse som det inte fick uppleva i föregående jordeliv eller under den förra organismens existenstid. (Martinus, Livets Bog, del 3, st. 732)

För att ytterligare understryka det ovanstående som faktum eller verklighet bör vi här erinra oss det vi redan vet, nämligen att de levande väsendena alla utan undantag är eviga väsen, ehuru de är underkastade ett permanent utbyte av fysiska kroppar eller organismer, den så kallade reinkarnationen. (Martinus, Livets Bog, del 6, st. 2224)

**********************************************************